Lite väntsalsgodis på hemväg häromkvällen. MÅSTE ALLT PRASSLA SÅ j-a mycket, undrade en ganska indiskret man, på väg in i sitt eget slutna universum. Ojdå, min chilinötspåse och bänkgrannens Taragona var tydligen några decibel för mycket.
Alla blir förstås livrädda, skrikmannens psykos är inget skojigt alternativ till vår oförmåga att ge svar på tal. Tonårsflickor, fnittra tystare! Gubbe, bläddra ljudlöst! Par, pussa varandra utan störande friktion. Så får galningen vända sitt engagemang åt ett annat håll, så får vi andas igen.
Hans högljudda diskussion med kioskkillen är inte mindre störande för oss än godisprasslet var för honom. Men galningens allena var makten att sätta vars och ens gräns eller radera ut den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar